Vanvårdsutredningens delbetänkande, ett skakande dokument.

Vanvårdsutredningen har lämnat sitt delbetänkande. Tusen människor har tagit kontakt med utredningen och berättat om hur de vanvårdats och plågats i fosterhem och på institutioner och femhundra har hittills intervjuats. Deras upplevelser har sammanställts och kommenterats i betänkandet. Många har utsatts för en okänslig, brutal och kränkande behandling som är helt oförenlig med barns behov, många har också utnyttjats inte bara i hårt arbete som äventyrat eller omöjliggjort ett vanligt skolarbete. En grupp har också utsatts för sadistisk grymhet med misshandel och sexuella övergrepp, ibland med påtagligt skrämmande och bisarra inslag. Under det tidsspann som utredningen omfattar, från 1930 talet till slutet av 1990 har ca 250.000 barn och ungdomar placerats, vissa på grund av egna svårigheter men de flesta på grund av att samhället bedömt de biologiska föräldrarnas omsorgsförmåga som otillräcklig. Vissa barn råkade i sanning ur askan i elden. Hur stor andel av de placerade som vanvårdats vet man inte då utredningen inte baseras på ett representativt urval, utan på personer som hörsammat en invitation att höra av sig och berätta om sina erfarenheter.

De flesta fosterföräldrar och anställda på institutionerna har tagit väl hand om de barn de anförtrotts av samhället, men vissa har inte gjort det. Men inom alla verksamhetsområden finns människor som borde arbeta med något annat så också inom detta område. Handlar det om ett systemfel, till exempel, borde urvalet av personer som anförtros barn göras annorlunda? Möjligen, men jag tror inte felet huvudsakligen ligger där. Systemfelet ligger hos omgivningen. I många av dessa fall var problemen väl kända och uppenbara. Till och med en blind kunde se att dessa barn for illa. Lärare och grannar visste men teg. Vad hade ett placerat barn för status och värd? Ett placerat barn var ”ingen av oss”, hörde inte till, kom utifrån. Grannsämja och relationer tycks ha varit viktigare. Det är lätt att vara kritisk i efterhand, men grupptryck och social kontroll kan vara svårt att handskas med.

Det stora systemfelet måste tillskriva samhället, staten, som omhändertagit dessa barn Skuggan faller därmed tung över socialvården, den instans som svarade både för omhändertagandet och uppföljandet av placeringen som knappast kan ha varit högt prioriterat. Man har inte utfört hembesök i den utsträckning som var föreskrivna, möjligen för att förhållandena i de flesta fosterhem och institutioner förefallit goda eller åtminstone acceptabla. Men i vilken utsträckning det faktiskt var så tycks i efterhand vara svårt att veta.

Inspektionerna genomfördes under speciella omständigheter. Besöken i skedde sällan, med god framförhållning och föranmälning. Barnen träffade alltid inspektören tillsammans med andra vuxna, aldrig i enrum. Skötte sig barnen, var de en belastning, hade fosterföräldrarna eller personal klagomål? Uppstod stora problem till exempel för fosterföräldrarna blev det en uppgift för socialvårdaren att finna ett nytt fosterhem. Visst kan det ha funnits situationer där en sådan inställning var både begriplig till exempel om det rörde sig om en aggressiv och utagerande tonåring, men hur kunde barnets situation och perspektiv kunna komma fram under sådana omständigheter.

Den missnöjda föräldern och personalen hade möjligheter att göra sig höra, men det missnöjda, vanvårdande eller missbrukade barnet var fullständigt chanslöst. I efterhand kunde de nu vuxna barnen berätta hur fosterföräldrar klädde upp dem, talade upp för dem hur de skulle bete sig, hotade dem med olika bestraffningar om de på minsta sätt berättade om eller gav antydningar hur illa de for. Några har också berättat att de trots allt berättat tagit för socialinspektören om hur de hade det, men inte blivit trodda.

Det är lätt att vara efterklok. Hur kunde man över huvud taget kunna föreställa sig att man skulle kunna få reda på hur ett barn som blev illa behandlat hade det – av dem som vanvårdande barnet?? Något blir begripligt i ett historiskt perspektiv. Man hade ännu inte lärt sig tillräckligt mycket om barn och barns behov, men framför allt var man inte van att betrakta och respektera dem som människor i sin egen rätt med de rättigheter som preciseras i barnkonventionen. Det tycks som om man var inriktad på de vuxnas behov och utgick ifrån att alla föräldrar ville barnens bästa. Dessutom var det sant i de flesta fall, men blev katastrofalt i andra. Om barnen for illa och hade fått möjligheter att ge sin bild uppstod andra problem. Var barnen trovärdiga, hur skulle fosterföräldrar konfronteras? Hur skulle den enskilda socialinspektörens berättelse hanteras inom de egna leden, särskilt om det växt fram en bild av ett sadistiskt föräldrapar som vanvårdade och slog barnet och våldförde sig på det sexuellt? Överordnade myndigheter tycks heller inte varit särskilt hågade att agera. Frågan om de vanvårdade barnens situation tycks snarare ha drivits av massmedia och av forskare.

I och med vanvårdsutredningens delbetänkande finns den relevanta kunskapen både om barns utsatthet om den ansvariga myndighetens tillkortakommanden och det lokala samhällets flathet. Nu finns ingenting att gömma sig bakom. Från och med nu gäller noll-tolerans för vanvård, försummelse och övergrepp vad gäller barn i fosterhem och på institution, de barn som samhället tagit på sig, inte bara ett övergripande utan det dagliga ansvaret, för att ge ett anständigt liv.