Vem skyddar barnen vid mediaexponering?
Måste flera aktörer i det offentliga svenska samhället än bankdirektörer och ledare för stora koncerner möjligen se över sina etiska kompasser? Ansvariga utgivare på TV och dagstidningar?
Frågeställningen är inte ny men aktualiseras åter i samband med att SVT visat flera avsnitt i serien "Ett fall för Louise" under de sista veckorna. Det första inslaget behandlar en familjeproblematik där relationen mellan en 9-årig pojke och hans far står i fokus. Pojken är filmad då han ensam i bild berättar om situationer och svårigheter i relationen mellan honom och hans pappa. Familjen är filmad i en konfliktfylld och orolig matsituation och en konfliktsituation, där pojken ligger på golvet och fadern står bredbent över honom. Genom att skärpan i filmbilden försämras och det ackompanjerande ljudet låter oroväckande förmedlas till åskådaren/åhöraren misstanken att fadern misshandlar pojken i sin bristande förmåga att lösa konflikten på annat sätt. Senare i programmet samtalar psykoterapeuten Louise Hallin med föräldrarna kring familjens problematik, pojkens upplevelse av svårigheterna och faderns svårigheter att kontrollera sin ilska när han blir provocerad, då minnen från hans egen barndom och hur han blev bemött aktiveras. Louise Hallin beskriver vad detta kan leda till för svårigheter för pojken längre fram och hur föräldrarna måste arbeta med sina svårigheter.
Många frågor väcks efter att jag sett en del av dessa program och Kattis Ahlström, journalist och chefredaktör belyser många av dem utmärkt i sin artikel på DN Debatt lö 24 okt - hur följs FN:s barnkonvention av de involverade, vem ser till barnets rättigheter, hur kan man hävda eller ens föreställa sig att ett barn på 9 år, dessutom i kris, ska kunna bedöma följderna framöver efter att ha blivit exponerad med sina och familjens svårigheter på detta sätt? Hur kan man tro att dessa eller andra föräldrar med en djupgående problematik som kan ta sig uttryck i psykisk och fysisk misshandel kan förändra detta på djupet genom att delta i ett TV-program, även om det innebär flera samtal med en psykoterapeut?
Att föräldrarna medverkat och givit sitt tillstånd till att programmet sänds är ju inte liktydigt med att detta är förenligt med barnets bästa, att Louise Hallin är psykoterapeut och i samtalet med föräldrarna kan bygga upp en relation och få ett förtroende från föräldrarnas sida är inte heller liktydigt med att detta är det bästa sättet för barnet och familjen att få hjälp.
Det går att välja andra vägar även för SVT!
Det går att ge röst åt barn, ungdomar och vuxna, som vill belysa sin problematik och genom detta förhoppningsvis initiera en process med behandling och förändringsarbete, utan att exponera dem på ett integritetskränkande sätt och i situationer, som hör hemma i en skyddande terapeutisk relation och situation. Familjerna kan ge sina autentiska berättelser och dessa kan sedan återges av skådespelare med familjerna som "medregissörer" likaväl som dagspressen kan återge berättelser om människors förmedlade relationssvårigheter, dysfunktionella familjer, psykiska problem och beroendesjukdomar utan att uppge deras identitet och visa dem på bild!
Att familjerna behöver hjälp med sin problematik är uppenbart - men kunde de inte komma i åtnjutande av kvalificerad terapeutisk hjälp på annat sätt än att exponera sina familjers svårigheter i SVT? Hur ser SVT:s reportrar, filmare, programansvariga och psykoterapeuten på sitt ansvar för vad som händer i familjerna och med de enskilda familjemedlemmarna framöver efter att aktivt medverkat till att de lämnat ut sina stora svårigheter?
Programmet "Debatt" den 6 nov i SVT 1 med Belinda Olsson som programledare handlade enbart om dessa TV-program och de frågor, invändningar och den upprördhet som många som i sin profession arbetar med barn reagerat med. Även personer som uppskattade att exponera sig och sina barn på bloggar och i program som "Ensam mamma" medverkade och någon ansåg sig inte ha tagit skada av medverkan i Lilla Sportspegeln som barn- en helt annan dimension av exponering! Barnfamiljen som medverkat i det första programmet var tillfrågad men orkade inte komma till studion för att delta i diskussionen. Påståenden från programansvariga för "Ett fall för Louise" att familjen mådde bättre motsades av deras aktuella situation, som de förmedlat i brev inför debattprogrammet.
I debattprogrammet framgick att psykoterapeuten Louise Hallin inte hade träffat pojken och familjen i de filmade situationerna utan tagit del av dessa inför samtalet med föräldrarna. Det framställdes av programansvariga som ett medvetet val och en fördel att pojken intervjuades av en reporter och inte av någon som professionellt arbetar med barn. Var finns förståelsen för vad som händer med barnet som lämnar ut så mycket smärtsamt, dessutom till miljoner TV-tittare, utan att ha möjlighet att arbeta vidare och få hjälp med allt det svåra inom terapeutiska ramar?
Programansvariga framförde också åsikten att Kattis Ahlström kränker barnets yttrandefrihet - var finns förståelse för att Journalistförbundets pressetiska regler är anpassade för vuxna som kan ge sitt tillstånd till att uppgifter om dem blir offentliga, men att barnens möjligheter att överblicka konsekvenserna inte är desamma pg a att de fortfarande är just barn under utveckling och dessutom i kris?
Familjen uppger även att de innan programmet sändes hade blivit anmälda till Socialtjänsten av psykoterapeuten. Pojken hade också reagerat negativt på psykoterapeutens prognos avseende framtida svårigheter för honom, vilka han delgivits. Hur kan detta tänkas påverka familjen framöver - kommer de våga och kunna få hjälp att bearbeta sin problematik i ett annat och familjeterapeutiskt sammanhang - hur ska barnet och föräldrarna kunna gå in i en terapeutisk relation och våga känna tillit efter detta?
Komplicerade det bilden att psykoterapeuten, liksom får man förmoda ett antal andra medarbetare i programmet, fått en sådan inblick i familjens svårigheter att hon såväl som de hade skyldighet att göra en anmälan?
Hade SVT kunnat tänka sig att avstå från att sända detta första program om den etiska kompassen hade blivit aktiverad? Eller är det så att etiska värderingar tyvärr måste stryka på foten om SVT kan hitta nya programkoncept som ger höga tittarsiffror? Eller finns det för mycket av prestige och ekonomiska bevekelsegrunder?
Karin Schmidt, leg psykolog, leg psykoterapeut, tidigare BUP-kliniken
Debattinlägg 2009-11-29
