Med all respekt….

Respekt – smaka på ordet. Allra först framträder kanske den positiva sidan: individens grundläggande rättigheter, det existentiella Jag-Du förhållandet och ömsesidighet. Men därpå framträder också en mer problematisk aspekt, respekt som bas för underkastelse, för förtryck, som förhindrar ifrågasättande och självständighet. Det kan handla om äldres auktoritära krav på att få acceptansför sin vilja utan argument, föräldrars krav på obetingad lydnad utifrån föräldraauktoriteten.

Respekt kan också vara dubbeltydigt i ungdomsgrupper. I dessa liksom i andra grupper utvecklas ofta en ”hackordning” som avspeglar och skapar rangordning. Här börjar begreppet ”respekt” dyka upp. Respekt blir då inte en fråga om jämlikhet och ömsesidighet utan erkännande av en individs överhöghet och utifrån rädsla för fysiskt våld eller utfrysning. Den processen kan leda tankarna till de så kallade maktlekarna som bygger på ritualiserad underordning i barn- och ungdomsgrupper vilket nyligen beskrivits. Jag vill hävda att lek i vilken maktutövning ingår, där den som underordnar sig inte omedelbart kan avbryta det som pågår, inte kan vara lek i genuin mening. ”Lek” blir då ett sätt att täcka över och trivialisera maktutövandet.

I barnkonventionens andemening är begreppet respekt en hörnsten. Visst präglas samvaron med barn numera av en större medvetenhet om att barn är individer i sin egen rätt vilket definitionsmässigt ger barnen en bas för att bli respekterade. Men respekt handlar inte bara om hur man möter och behandlar varandra. Det handlar också om förmågan att leva sig in i andras omständigheter och grundläggande behov och respektera dessa. Nog är många sidor av barns tillvaro tillrättalagd på ett bättre sätt än förr och visst är omhändertagandet av barnen i många avseenden genomtänkt, men hur ser det ut i vardagen, från ögonblick till ögonblick, från moment till moment, från episod till episod i barns liv? I arbetslivet har man betonat individens behov av egenmakt. Att ha för lite egenmakt, för lite möjlighet att påverka sina egna omständigheter i kombination med stora krav på prestation är en källa till onyttig stress och skapar en känsla av hjälplöshet.

Hur är det med barnens situation vad gäller egenmakt? Ganska komplicerat! Barn får ofta de prylar som de pekar på. Är det egenmakt? Det beror på. Om det är resultatet av en maktkamp där barnet kämpar ner en förälder som vet med sig att den borde ha stått på sig med inte orkar, så är det inte en fråga om barnets egenmakt. Det handlar inte om att råda över sina egna livsomständigheter i rimlig utsträckning utan om att dominera andra. Om föräldrar ger barn saker för att mildra eller kväva barnens missnöje med saker de har legitim anledning att vara missnöjda med är det heller inte frågan om barnets egenmakt.

Kanske bottnar barns brist på egenmakt framför allt i en svårighet för vuxna att lämna utrymme för barns behov av att ”göra färdigt”, att få hålla ett tempo som är hanterbart för dem, att inte behöva skynda sig på ett sätt som är alltför stressande eller avsluta sina förehavanden abrupt och utan ”tid för landning”. Ett förslag om utökad egenmakt för barn kan mötas direkt med ett morgonscenario i vilket en familj med heltidsarbetande föräldrar med flera små barn boende i en förort försöker få med en tvååring som ”vill själv men inte kan” vad gäller påklädning av hela ”det ösregnar- i- dag- munderingen inför dagis. Hur skulle det gå om man skulle följa ungens tempo, man skulle ju aldrig komma iväg! Ytterst behjärtansvärt, föräldrarnas dilemma är tydligt. Låt oss dock vara lite hårdhjärtade! Naturligtvis drar det ut på tiden att följa barnens tempo fullt ut. Ju yngre de är desto mer orimligt kan det te sig. Men barn är vanligen i grunden samarbetsinställda, därtill nödda och tvungna på grund av sitt beroende. Genom tydliga, fasta och rimligt inkännande riktningsangivelser från föräldrar låter de sig vanligen påverkas. Men det kan ta lite tid, olika mycket, beroende på hur såväl barn som föräldrar och deras individuella relationer är beskaffade.

Men var ska den tiden tas? Tid är för många familjer, men inte alla, en betydligt större bristvara än pengar. Bankkontot kan fås att växa, men dygnet får inte fler timmar. Som det moderna livet, inte minst det svenska arbetslivet är konstruerat vad gäller såväl klart formulerade som underliggande krav på arbetskraften uppstår ett tidsunderskott som måste betalas av någon.  Föräldrar kan vara hemma med sina barn på ett sätt som ger barnen utrymme för sitt eget tempo, till exempel under hämta, lämna processerna på dagis på eftermiddagar och morgnar. Det kostar minskad lön och eventuellt sämre karriärmöjligheter för föräldrarna, om inte i teorin så ofta i praktiken. Omvänt blir det barnen som betalar ett pris genom ökad stress och minskad egenmakt i god mening.

Men föräldrarna kommer faktiskt inte undan. Många av dem plågas av en gnagande känsla av att deras lösningar inte är riktigt bra för barnen även om dessa i och för sig tycks klara påfrestningarna. En del av källan till barnens brist på egenmakt och därmed på respekt ligger sålunda utanför familjernas möjlighet att påverka utan kännbara nackdelar i andra avseende. Högst pris betalas i vanlig ordning av de barn som lever i socialt underprivilegierade familjer med plågade föräldrar som har nog med att orka hålla ihop sig själva och begränsad förmåga att orka med sina barn.

Vi kan således konstatera att föreställningar om att vi lever i ett barnvänligt samhälle som visar respekt för barns behov individualitet i viss i utsträckning delvis är en myt som upprätthålls av förnekande och oförmåga att sätta sig in i barns värld och villkor.

Denna myt måste ses i vitögat och dess konsekvenser på kort och lång sikt genomlysas och obalanserna korrigeras om vi ska kunna tala om ett i grunden barnvänligt samhälle. Barn har fått det bättre men har inte fått det bra!!

Björn Wrangsjö, tidigare överläkare inom BUP

Krönika 2010-10-27