Nikab i barnavårdande-lärande och andra
vårdande yrken?
Kan en kvinna bära nikab under sin utbildning, yrkespraktik och sedermera yrkesutövning om hon utbildar sig och avser att arbeta i ett yrke, där hon ska möta små barn, äldre barn, tonåringar, vuxna, gamla och/eller psykiskt eller fysiskt sjuka personer?
Frågeställningen uppstår efter att en ung kvinna anmält till DO att hon känner sig diskriminerad, då hon under sin utbildning till barnskötare inte självklart accepteras i nikab. Som stöd för sin sak hänvisar kvinnan till att nikab accepterats i lärarutbildning på annat lärosäte. Finns det någon konflikt kring den vuxna individens rätt till religionsfrihet och till val av utbildning, som motsvarar den vuxnes utveckling av sina intentioner och förmågor/resurser på alla plan och det växande barnets rätt enligt FN:s barnkonvention Artikel 3 : Barnets bästa, Artikel 14: Tanke-, samvets- och religionsfrihet, Artikel 18: Uppfostran och utveckling?
Den individuella religionsfriheten, att få ha sin tro och utöva sin tro är skyddad och en rättighet, men innebär det också att man har rätt att utöva den så att den kan negativt påverka andra människor i deras utveckling och i känsliga livssituationer?
Kvinnan själv beskriver i en intervju att hon beslutat sig för att bära nikab, (svart och heltäckande burka med svart sjal och svarta handskar och endast en smal springa för ögonen) i sammanhang där hon kan ses av män. På förskolan skulle hon inte bära nikab i arbete med barnen och andra i personalen, men däremot vid kontakt med pappor och andra män i barnens nätverk. Möjligen ingår det inte i föreställningsvärlden att barnskötare och förskollärare även kan vara män.
Vid en intervju deklarerar hon att barnen kommer lära känna henne och veta vem hon är utan nikab och därför känna igen henne då hon bär nikab, förebärande att det således inte skulle kunna innebära något problem för barnen. Hon diskuterade inte hur hon skulle arbeta med barnen vid utevistelse, då hon i enlighet med den generella princip hon anfört för beslutet att bära nikab knappt ens på förskolans uteplats kan vara säker att enbart kvinnor skulle se henne – förmodligen skulle nikab vara nödvändig för henne att bära i nästan alla sammanhang i samhället utanför förskolans och hemmets dörrar.
Vad kan det innebära för problem, då små barn inte kan se en nära och vårdande vuxens ögon och ansikte? Späda och små barn är intensivt medvetna om den andra människans ögon och ansikte, tittar intensivt och länge, gör minspel och ljud, väntar på reaktionerna, återtar initiativet och finner nya sätt att uttrycka sig i samspelet och inväntar svarsreaktionerna. Detta är grundläggande för barnets utveckling: att uppleva kontakt, kommunicera, hitta ett språk, bli medveten och successivt uppfatta ett jag och ett du och kunna särskilja sig som en individ. Hur ska det lilla barnet kunna igenkänna den vuxne i svart nikab, som håller i vagnen och pratar med barnet, men som inte går att se in i ögonen och följa ansiktsmimiken hos, utan bara känna igen rösten? Förvirrande signaler för den som är liten, skulle också kunna upplevas som skrämmande signaler, när de välkända hörselintrycken inte längre stämmer med de visuella intrycken. Om händerna inte utomhus kan ta i det lilla barnet utan svarta handskar i situationer där det vore naturligt, känslan av barnets hud mot den vuxnas hud förändras, inte igenkänningsbart. Kan det påverka barnets upplevelse av sin egen kropp?
Vad ger det för budskap till de små barnen, flickor som pojkar, om en vuxen kvinna inte kan visa sig för deras pappor eller ev manliga barnskötare/förskollärare? Är deras älskade pappor eller Lasse eller Joakim, de få manliga i förskolevärlden, farliga för henne, kan de göra illa henne, kan Kalle själv och alla andra pojkkompisarna på dagis och utanför bli farliga personer för henne och i så fall hur och när? Måste hon snart bära nikab inne på förskolan fastän inga vuxna män är där eftersom det finns pojkar som är på väg att växa upp?
Hur påverkas äldre barn av att inte kunna se en lärares ansikte i inlärningssituation i klassrummet, i matsalen, på skolgården, i positiva relationer med läraren, i konfliktsituationer där relationer ska redas ut? Vad ger det för signaler till tonåringen som i identitetsskapandet skall integrera uppfattningarna om sig själv utifrån sin egen förståelse om sig själv i mötet med andras uppfattningar om den egna personen?
Kan man ha anledning att tro att detta kan påverka barns och tonåringars utveckling? Kan det ha en mer omfattande påverkan för ett barn som inte har optimala förutsättningar liksom för en psykiskt skör tonåring med större påfrestningar att tackla än de för utvecklingsperioden vanliga? Barn med funktionsnedsättningar avseende syn, hörsel, motorik försöker vi stödja och hjälpa för att så långt det är möjligt kompensera nedsättningarna och undanröja problem så att de kan utvecklas efter sin förmåga och sina intentioner.
Här har fokuserats på det växande barnet och tonåringen, deras utveckling och identitetsskapande. Frågeställningarna kan självklart vidgas till många fler områden i samhället? Kan det vara rimligt att i andra omvårdande yrken, där människor i utsatta och sköra livssituationer är i behov av nära kontakt både fysiskt och psykiskt möts av en person i nikab? Kan det påverka en sjuk, gammal eller förvirrad person negativt? Är det oviktigt för dem att kunna se den andra människans ansikte? Är det inte grundläggande för oss att vända oss mot den andra människans ansikte för att samspela och tolka den andre, få bekräftelse och stöd och upprätta emotionella band??
Enligt FN:s barnkonvention Artikel 3: Barnets bästa, 3: Konventionsstaterna skall säkerställa att institutioner, tjänster och inrättningar som ansvarar för vård eller skydd av barn uppfyller av behöriga myndigheter fastställda normer, särskilt vad gäller säkerhet, hälsa, personalens antal, och lämplighet samt behörig tillsyn, vilken Sverige ratificerat, bör beslut fattas i enlighet med detta.
Karin Schmidt, leg psykolog, leg psykoterapeut
tidigare BUP-kliniken
Debattinlägg 2009-09-30
