Moderna medias möjligheter och risker - några iakttagelser och reflexioner
Ett glädjande inslag i vardagen med siktet inställt på de riktigt små barnens och deras föräldrars livssituation är möjligheterna som erbjuds i vårt svenska samhälle att kunna tillbringa mer tid tillsammans genom socialförsäkringens föräldrastöd . Trots yrkesarbete och försörjningsansvar kan föräldrar, såväl mammor som pappor, vara hemma med de små barnen på ett artskilt sätt jämfört med i många andra länder i Europa, USA och Asien.
Jag slås av att det inte är ovanligt att även mycket små barn sitter vända i sina barnvagnar bort från föräldrarna - så att de inte möter omvärlden tillsammans med föräldern och kan få hjälp att urskilja och få ord på det de ser - istället möter barnet bruset av intryck som bara genom mångfalden och intensiteten kan vara svåra att uppleva och förstå och urskilja - den vuxne finns inte med på samma sätt som om barnet vänt mot den vuxne kan iaktta ansiktet och minspel och höra lugnande och förklarande tonlägen och ord - den vuxne kanske inte ens uppfattar vad barnet möts av och som intresserar eller oroar och kan inte utgöra ett filter och vara stötdämpare.
Mobiltelefonen bidrar kanske till att föräldern kan vara mer med sitt barn och ändå klara nödvändig kontakt med arbetskollegor - men hur lätt blir det för barnet att tolka ansiktsuttryck och lära sig ord och förstå sammanhang om den vuxne är splittrad i sin kontakt med barnet och leendet, skrattet och orden inte rör barnet utan samtalspartnern i telefon! Om datorn finns med i parken kan barnet leka för sig självt då - utan behov av föräldern som deltagare i dess upptäcktsresa i den lilla världen? Hur bekräftad och sedd känner sig den som liten är om apparaterna och den vuxnes behov av samvaro med andra via dem är viktigare i stunden? Och om det händer ofta? Liksom i fallet med bruk av nikab eller burka i samvaron med små barn är det ett grundläggande behov att barnet kan möta blicken och läsa av ansiktsuttryck och språk och erfara känslor och bekräftelse förknippade med situationen för att bygga upp upplevelsen av sig själv som en värdefull individ, etablera djupa och stabila relationer och grundlägga en språkförståelse .
Mobiltelefoner och internet kan uppenbarligen användas till oerhört mycket positivt - det går snabbt att få kontakt, lämna meddelanden och hålla kontakt via sms, ta del av oändligt mycket information inom obegränsade områden och intressen, nå ut till mängder av människor på kort tid - överlägset många andra system för information som tidningar, böcker, papperspost etc.
Men det går också att lägga ut information som skadar enskilda människor mycket och där det blir svårt att utkräva ansvar och radera ut kränkande uppgifter. I rapportering i media som tidningar och TV-program beskrivs hur såväl mobiler som internet utnyttjas för att kränka och förnedra andra - skrämmande exempel ges på hur flera personer misshandlar en annan person medan någon filmar detta med sin mobil och filmen sedan distribueras och dessutom i vissa kretsar ger de misshandlande högre status! Ett annat skrämmande exempel är vad som hände den 13-åriga flicka som utsattes för en våldtäkt, polisanmälde detta, pojken erkände i polisförhör och erkännandet stöddes av DNA-bevis. Via mobil och internet utsattes flickan för ytterligare grova kränkningar genom att negativa rykten spreds om henne, genom att pojken inte ansågs kunna ha gjort detta, genom att även vuxna gick in i att förtala flickan och framhäva pojkens förmodade oskuld - inte ens efter ytterligare en våldtäkt ansågs han kunna vara förövare förrän senare då processen vändes mot honom. Grupprocesserna som startade i samhället hade sannolikt inte haft möjlighet medföra så stor skada om inte möjligheten till sådan omfattande spridning funnits genom mobiler och internet. Det är svårt att se att inte användningen för offentliggörande via internet har skadat såväl de enskilda ungdomarna, - flickan genom den ringaktning och mobbning och brist på stöd hon utsatts för och pojken genom att han under lång tid istället fått stöd i att förneka sin skuld och därigenom sämre möjligheter att bearbeta sitt bristande ansvarstagande för sina handlingar och att förändra sig, - som närsamhället och internetsamhället och bidragit till en utspädning av det ansvar varje människa, ungdomar liksom i synnerhet de vuxna förebilderna, har för sina handlingar. Var fanns de vuxna som försökte stoppa förtalskampanjerna i stället för att vara med och späda på? I samhället bland vuxna i allmänhet, i skolan, i kyrkan?
Hur påverkas vi som människor av att så mycket exponeras i media om familjers privata förhållanden och svårigheter liksom om människors sätt att relatera till och konkurrera ut varandra i tävlingsprogram - blir det viktigare att synas och bli kända och bekräftade än att ha goda relationer? Finns det risk att medier blir arena för känslomässig förflackning och bristande inlevelseförmåga i andras livssituationer och att medkänslan med andra människor urholkas?
I några DN-artiklar nyligen i maj beskrivs hur barn/ungdomar på skolgårdarna leker "maktlekar"! Företeelsen är på beskrivningarna svår att rymma under beteckningen "Lekar", som används för aktiviteter som innebär glädje, positiva och utvecklande upplevelser och utmaningar - som att pröva och utveckla sina språkliga, motoriska och sociala förutsättningar och skapa ordning och regler för den sociala samvaron. Det som beskrivs i artiklarna är emellertid aktiviteter som syftar till att rangordna individerna hierarkiskt med hot som smörjmedel- hoten kan vara att individen som inte vill medverka blir aktivt utesluten från gemenskap, utfrusen och t.o.m. utsätts för hot om och verkställande av fysiskt våld. Även yngre barn kan också tvingas att genomföra stölder för att inte utsättas för uteslutning och repressalier - och erbjudas en möjlighet att få bekräftelse inom en grupp som bryter mot positiv värdegrund för samvaron mellan människor. I slutänden beskrivs detta som en rekryteringsmöjlighet till grupper med kriminellt beteende och en kriminell identitet! En professor i sociologi ansåg enligt intervju kring fenomenet att detta inte går att stoppa, att det förekommer i alla kulturer att människor har ritualer för inbördes rangordning i grupper och att det är olämpligt att försöka stoppa!
Var finns ansvaret för att stödja och hjälpa våra barn och ungdomar att utveckla sina inneboende möjligheter på alla plan så att de kan känna att det är meningsfullt att ingå i ett samhälle i gemenskap med andra människor? Har inte alla vi vuxna ansvar och kan vi inte alla bidra på olika sätt utifrån våra skilda förutsättningar och erfarenheter i våra liv? Det är ju fantastiskt att få vara delaktig i barns och ungdomars utveckling och liv - inte bara de egna barnbarnen är livgivande!!!!!
I min hemkommun ser jag exempel på hur även vi äldre vuxna med vår livserfarenhet kan vara delaktiga i barns och ungdomars liv utanför den närmaste familjen, släkten och vänkretsen och hur viktigt vårt deltagande är. Likt trådarna i en spindelväv vävs erfarenheterna av oss äldre vuxna in i barnens liv - inte bara de egna mor- och farföräldrarna utan även de andra barnens äldre släktingar blir personer att relatera till redan i förskolan, genom vårt deltagande i barnens och ungdomarnas fritidsaktiviteter som musikaliskt utövande, i idrottsföreningar och scoutverksamhet, genom deltagande i skolans generationsslöjd och genom seniorers och seniorseniorers deltagande i rastfadderverksamhet i ett stort antal skolor! Alla barn och ungdomar behöver bli bekräftade och få uppleva hur viktiga de som individer är inte bara i sin egen familj utan i hela sin närmiljö!
