Skolket under lupp
På min tid som skolpliktig, under 1940- och delar av 50-talen framgick skolfrånvaron av terminsbetyget under rubrikerna ”frånvaro med och utan giltigt förfall”. Giltigt förfall var beviljad ledighet eller frånvaro pga sjukdom styrkt genom intyg av målsman. Jag vet inte när dessa uppgifter försvann från betygshandlingarna och argumenten för att de togs bort. Nu ska sådana uppgifter föras in igen. Jag vet inte hur de formella rubrikerna kommer att formuleras, men av skolministerns uttalande och den allmänna debatten framgår att det anses viktigt att ”skolket ska synas i betyget”. Låt oss undersöka begreppet skolk och associationer som är knutet till detta. Några förslag: nonchalans, lättja, trots, bristande respekt, omogenhet, brist på ambition, socialt utagerande. Vissa av dessa begrepp kan väl klassificeras som ganska neutralt beskrivande, men flera hör hemma i sfären moral och moralism avsedda att framkalla skam som är tänkt ska resultera i beteende förändring.
Vad döljer sig då bakom frånvaro utan giltigt förfall eller ”skolk”? Hur rimligt, rättvisande eller konstruktivt är ett moralbegrepp i sammanhanget? Låt oss börja med ett par uppenbara omständigheter som inte handlar om brist på moral. Vissa barn går inte till skolan för att de, med fog, är rädda för andra barn eller lärare som behandlar dem illa och mobbar dem. Om vi har anledning att moralisera i detta sammanhang skulle det väl handla om mobbarna (även om en närmare analys av deras omständigheter kan göra bilden komplex). Vissa andra barn är hemma på grund av ångest och nedstämdhet som inte handlar om skolsituationen utan om familjesituationen. De vågar inte (med mer eller mindre fog för detta i verkligheten) lämna hemmet. Finns det skäl att moralisera över dessa barn? Knappast, knappast heller över deras föräldrar.
Vissa barn går inte i skolan därför att de upplever att den inte i något avseende kan fånga deras intresse. För en del av dem skapar aktivitet på nätet och dataspel energi och intresse än skolaktiviteten. Några av dem kan ha autismspektrumdiagnoser som Aspergers syndrom. Är det relevant att moralisera över deras skolfrånvaro. Tveksamt! Om man inte förmår göra sådant man borde på grund av bristamde motivation, kanske inte bristen på skamkänslor är den mest nära liggande förklaringen.
På min tid tänkte man sig att de som skolkade begick en aktiv handling som grundande sig på att övervägt avståndstagande från vuxnas värdesystem i allmänhet, skolan och lärarna i synnerhet. Nog finns sådana elever även nu, men många tycks också vara frånvarande av ren brist på egna initiativ. Vissa elever kanske har håltimmar utan lektion, vissa av deras kamrater hänger på i ren oföretagsamhet, kontakten med kompisar går före att gå till den egna lektionen. Man kan inte självständigt slita sig. Att inte gå till lektionen är inte uttryck för en protest. Omogenhet kanske men inte trots och kanske inte lättja heller. Frågan är om skambeläggande från vuxna skulle hjälpa?
Sist har vi de kaxiga, provocerande som utmanar vuxenvärlden och skiter i den och dess regler, som tycker att skolan är meningslös. Är åtminstone inte denna grupp värda att ställas på en diet övervägande bestående av moralkakor. Mja, låt oss undersöka även denna grupp. Denna fasad är inte sällan ett led i ett desperat försök att upprätthålla en vacklande självkänsla. Vägen fram till kaxighet och en nonchalant attityd är ofta kantad av misslyckande vars smärtsamhet är svåruthärdlig och förnekas. Dessa ungdomar har ofta inga marginaler för ytterligare misslyckande. De avfärdar inte sällan till synes konstruktiva förslag och villkor för att återgå till skolan. Ofta har de inte lärt sig fungerande studieteknik, har låg koncentrationsförmåga, svårt att planera framåt. Deras brist på prestation och engagemang kan tolkas som lättja, men få verkar njuta av sin skolfrånvaro, snarare verkar de vara rastlösa och stressade, på flykt från sig själva och sina känslor med eller utan droger.
Leder inte detta förståelseperspektiv till en acceptans som snarare befäster dessa elevers skolfrånvaro än motverka den? Det kan nog användas på det sättet, men lika gärna blir den inkännande bas som behövs för att gå i en respektfull närkamp med dessa ungdomar. Att moralisera, ”köra skolkrejset” är att förlita sig på att väcka skamkänslor hos dessa ungdomar över deras beteende. Det skulle kunna vara effektivt om det verkar vara så att dessa ungdomar har goda förutsättningar att utveckla konstruktiva skamkänslor som ett led i att reglera sina affekter. Vissa av dem tycks ha små sådana möjligheter och en stor grupp har fullt upp med att förneka en skamtyngdhet som de inte står ut med att se i ögonen. Att skambelägga dem ytterligare är frestande men knappast hjälpsamt. De kanske behöver få den verkighet som de lever i och som väntar dem tydliggjord och förklarad.
Så långt har jag övervägande sett till de enskilda individerna och inte granskat vare sig familjens eller skolans roll i utvecklingen av ”frånvaro utan giltigt förfall”. Skollagen säger att elever i grundskolan är skolpliktiga. Om de uteblir utan giltigt förfall bryter de mot den lagen. Har skolan någon motsvarande laglig förpliktelse gentemot den skolpliktiga eleven och hur lever skolan i så fall upp till denna lagstadgande plikt? I hur stor utsträckning visar det sig att det bakom elevers frånvaro utan giltigt förfall döljer sig en oförmåga från skolan sida att leva upp till sina förpliktelser? Kanske är det inte så intressant att fördela skuldbördor eller skuld/skambelägga skolan. Däremot kan det vara intressant att fundera över vad begreppet skolk har för relevans. När det används kanske det säger mer om frustrationen hos den som använder det än den unge som det tillämpas på.
