Elitklasser – vems behov? 

Regeringen beslutade i maj 2009 att inrätta elitklasser som skall kunna ge spetsutbildning till högpresterande elever inom ämnesområden matematik eller ett eller flera naturvetenskapliga eller humanistiska ämnen. Uttagning skall ske med tester och intagningen skall vara rikstäckande.

 Beslutet har mötts av starka reaktioner. I mediadiskussionen om elitklasser talas det å ena sidan om samhällets behov av högt utbildade forskare och å andra sidan om vikten av att alla barn får samma resurser till samma utbildning i sammanhållna klasser. Argumenten emot har bl.a. varit att” det är fel att dela upp”, ”det blir uppdelning i ett A-lag och resten i ett B-lag” ”sammanhållna klasser når bäst resultat enl. forskning”, ”läraren kan låta duktiga elever gå framåt genom extra uppgifter”.

Varför är det så laddat med speciella klasser i matematik eller naturvetenskapliga ämnen när samhället redan har accepterat att elever med speciella förmågor skall kunna, efter uttagningsprov, gå i ”profilklasser” (idrott, fotboll, musik, hästskötsel m.m.), något som anses som utvecklande för de specialintresserade.  Är det för att man valt att kalla dessa nya klasser för elitklasser, ett ord som är mer värdeladdat än profilklasser. Hur har politikerna tänkt då de valt ordet elitklass? Vill man ha en elit, som höjer sig över andra? Det är mer samhällets behov än den enskilda elevens behov av optimala utvecklingsmöjligheter som hörts i diskussionen.

Jag skulle för en stund vilja bortse från politiska och samhällsideologiska idéer och i stället diskutera vad som är värdefullast för eleverna.  Barn, ja, människor över huvudtaget, har en inneboende lust att utforska, lära känna och förstå och att möta utmaningar lite över sin förmåga som gör att de upplever glädje och stolthet av att lyckas. Den som sett ett barns aha-upplevelse, när det inser att bokstäver kan bilda ord som blir meningsfulla, förstår glädjen i att förstå och lära sig. En del barn har, av olika skäl, inte förmåga att spontant ta för sig utan behöver stöd för att få uppleva tillfredställelsen av att lära sig. Andra har egen drivkraft och är snabbare att lära sig och vill ha mer stimulans för att uppleva utmaningen.

Lärarens dilemma är att hinna se och hantera båda dessa gruppers behov. Det är i samhället mer accepterat att sätta in resurser för de svagare eleverna medan det ofta tas för givet att de starkare själva kan ta för sig. Men det finns risk för att de ”starkare” inte får tillräckligt svåra utmaningar, även om läraren ger dem extra uppgifter och extra böcker. Det kan bli tråkigt för dem på lektionerna, det kan bli svårt att samarbeta med klasskamrater med gruppuppgifter. Några kan sluta anstränga sig, känner sig utanför och kan t o m  börja skolka. Andra kan använda sina kreativa krafter i gäng inom mer äventyrliga, asociala områden.

För några av dessa elever skulle det vara mycket positivt med en skolgång i de nu inrättade speciella klasser där de får utmaningar tillsammans men en grupp med kamrater, som de kan dela intresse och ambition med, stimulera varandra framåt och få tillgång till undervisning på en nivå som gynnar deras framtid som vuxna.

Jag tror därför att dessa utvidgade profilklasser fyller ett stort personligt behov hos dessa elever, vilket behöver nämnas före den nytta för samhället som dessa klasser kan ha.

Se FN:s barnkonvention artikel 28 och 29.

Ingegerd Brofalk, leg psykolog, leg psykoterapeut, tidigare BUP:s samverkansklasser m m