Att fortsätta vara delaktig….

Bäst före datum på arbetande människor i offentlig tjänst är satt till 67 år. Oavsett vad man har att bidra med är det därefter oåterkalleligen slut på anställningen. För vissa yrkesgrupper är detta inte bara ett slöseri med kapacitet utan försvårar också delaktigheten i professionens utveckling. Ett långt liv inom psykiatri eller barn- och ungdomspsykiatri ger en erfarenhet som, rätt använd, kan vara till nytta både i det direkta behandligarbetet och i påverkan på professionen på annat sätt.

Behovet av att påverka, inte bara professionen, utan också samhället och samhällsdebatten i stort ökar inte sällan med åren i vårt arbete. Behovet av att göra vad man kan för att lämna ett samhälle efter sig som är så barnvänligt som möjligt har en existentiell botten. Behovet är riktat mot villkor för barn i allmänhet och får ökad relevans genom omsorg för egna barnbarn. Personer som arbetat länge inom professionen har här en unik position för att bidra. Kombinationen av yrkeserfarenheten och den långa ”observationstiden” av samhällsutvecklingen lägger grunden för ett slags djupseende. Ett eget upplevelseperspektiv från den egna barndomen under och strax efter andra världskriget till observation av hur barn i allmänhet och egna barnbarn har det skapar särskild bas för reflektion som kan fördjupas genom samtal och diskussion med kollegor. Hur ska man finna former för att för ut den kunskap som genereras och nå en påverkan och delaktighet i utvecklingen? Det finns alltid möjlighet att pröva via arbete i politiska organisationer, debattartiklar, insändare med mera. Men det är inte lätt att komma till tals i mediabruset.

Stockholm finns BUP seniorerna, en förening som samlar barnpsykiatrisk personal strax under pensionssträcket och obegränsat över detsamma. Inom denna finns en grupp som arbetat med dessa frågor. Vi samlas 90 minuter en gång i månaden för att diskutera innehåll och finna former. De spontana samtalen handlade ofta om dagsaktuella händelser, observationer av barn och föräldrar i vardagslivet, ”på stan” i på skolgårdar och på förskolornas lekplatser, reaktioner på böcker och artiklar vi stött på och erfarenheter från egen samvaro med egna barnbarn. Vi beslöt oss för att formalisera detta informationssamlande enligt en slags ”critical incident” modell. Var och en redovisade skrivna vinjetter som handlade om vad uppmärksamheten fångats av. Vi resonerade om dessa vinjetter och analyserade dem under ett års tid. Verksamheten kändes kreativ och meningsfull. Därpå följde en mer trög fas då vi försökte fina former för att föra ut detta material, som artiklar, en antologi? Ingendera kändes särskilt framkomligt. Slutligen fann vi dock en form. På BUP seniorernas hemsida har vi numera en länk. Där lägger vi dels ut en krönika varje månad, dels korta debattartiklar. När materialet legat ute en tid ersätts det och samlas i ett bibliotek. På så vis ackumuleras material för eventuell senare bearbetning. Vi har försökt vinkla bidragen så att de knyter an till olika aspekter av Barnkonventionen.

Bland Krönikor och Debattinlägg som återfinns på länken: www.bupsenior.se/debatt eller i dess bibliotek kan nämnas:

Vem skyddar barn vid mediaexponering. Flickorna tar plats i undervisningsväsendet. Elitklasser, vems behov. De livgivande barnbarnen. Nikab i barnavård. Tankar kring brott och straff. Barnperspektiv i nu-tid och då-tid. Vanvårdsutredningen betänkande.

Björn Wrangsjö,  fd överläkare i barn- och ungdomspsykiatri