|
Tankar kring brott och straff
I Stureby utanför Stockholm har två femtonåringar samverkat om att ta livet av en jämnårig kamrat. Det är djupt upprörande, i första hand kan man känna vrede, avsky och hjälplöshet inför den gränslösa brutaliteten, men även sorg över att tre unga liv har förstörts, ett totalt och de två andra partiellt. Det som hänt väcker också ett behov av att försöka förstå. Ett triangeldrama som gått över styr. Men vad försiggår inom tonåringar när aggressiva och erotiska avsikter övergår från fantasi till verklighet. Mina tankar går till Knutsbydramatiken som höll oss fången för ett par år sedan. En djupt beroende ung kvinna drevs till ett mord av den som i hennes föreställningsvärld föreföll ha nycklarna till hennes själs salighet. I Stureby tycks en ung pojke ha känt sig fångade i en återvändsgränd. Om han inte undanröjde inkräktaren på hans allt uppslukande relation till den käresta han inte tyckte sig kunna leva utan, skulle hon överge honom. Flickan i fråga tycks ha krävt orimliga bevis på hur mycket hon betydde för honom. Hur kan dessa psykologiska gastkramningar och testningar ha övergått från ett plågsamt relationsspel till katastrofal handling, med konsekvenser inte bara för den mördade flickan och förövarna utan deras familjer, kamrater och övrigt nätverk.
Ungdomar har svårt att förstå konsekvenserna av sina handlingar. Hjärnans frontallob som handhar konsekvensanalys och beslut är ännu inte fullt mogen. En förälskelserelation har vanligtvis beskedliga, med dock, psykosliknande natur vad gäller bedömningen av den andra parten och relationens natur. Det händer, om än sällan, att förälskade ungdomar går i döden för att de alltid ska få vara tillsammans och ingenting ska kunna skilja dem åt. Man kan också fundera över deras anknytningsrelationer. Kanske var de just då varandras viktigaste anknytningsobjekt, varandras grundläggande trygghet i en otrygg värld. Hon tycktes behöva någon som aldrig skulle överge henne och som bevis på detta var beredd att göra något orimligt. Han tyckte sig inte kunna leva utan henne. Ingen av den föreföll ha ägnat en tanke åt vad slags relation dem emellan som skulle bli möjlig om deras fantasier övergick i handling. De verkar ha varit instängda i en overklighetsbubbla till vilken verkligheten inte hade tillträde. När verkligheten väller över dem är det inte konstigt om de försöker värja sig – till varje pris. Pojkens panikångest attack efter att ha redogjort för det förödande händelseförloppet måste ses som ett hoppfullt hälsotecken, verkligheten bryter fram.
Hur ska då påföljder balansera rimlig bestraffning och konstruktiv behandling? Fängelse är inte att tänka på grund av åldern. Placering i sluten ungdomsvård är troligt. Delvis kanske det är en bra idé, i motsats till fängelse som praktiskt taget aldrig tycks vara någon bra idé. Jag tror att båda ungdomarna utöver psykologisk hjälp, skulle ha glädje av ett straff som tar hänsyn till deras ungdom och andra omständigheter. Jag gissar att de båda förstår att de i någon mening har ”syndat” i gammaldags mening och att ett visst straff skulle hjälpa dem att kunna återfå den självrespekt som kan vinnas genom att ha tagit sitt straff. Straffet skulle behöva doseras så att de inte upplever det som orimligt. Därefter behöver de professionell hjälp att bearbeta de skador de tillfogat både sig själv och andra. Ett visst straff skulle skapa mer verklighet kring det inträffade och reglera de självanklagelser och självförakt som kan finnas på djupet och underlätta en bearbetning och på sikt försoning. Att ställa dem helt utanför straff är att infantilisera dem och försvåra deras utveckling till vuxna ansvarskännande människor. Är inte placering på ungdomshem straff nog. Säkert kan det upplevas så. Men formellt är det väl inte så. De är ”för små” för att straffas, hur utvecklande är det? Frågan är också hur kvalificerad professionell hjälp de kan få inom ramen för en placering på i sluten ungdomsvård. Avslutningsvis, åter till Knutsby. Jag undrar om också inte ”barnflickan” skulle haft hjälp av ett kort fängelsestraff, som stöd för sin bearbetning av sin skuld och för att nå en försoning.
Björn Wrangsjö, f d överläkare inom BUP
Debattinlägg 2009-09-02
|
Interimistisk redaktion för Debattforumet:
Björn Wrangsjö
Gunnar Barve
Ingegerd Brofalk
Margit Tengblad
Annmarie Orrenius
Gunilla Silfversparre
Ulla Jahanfar
Webbredaktör Aina Gillros
webbmaster@bupsenior.se
|