|
Reflektioner utifrån begreppet ”Barnperspektiv”
i dåtid och nutid
Jag har fått ta del av tre mycket olika uppväxtmiljöer under småbarnsåren (1-7 år) nämligen min egen på 40-talet, mina barns på 60/70talet och till sist mina barnbarns på 90/2000-talet. Under den tidsperioden på drygt 65 år har barns och föräldrars villkor genomgått stora förändringar. För att exemplifiera detta tänker jag beskriva mina egna erfarenheter av de tre olika ”småbarnsåren”.
I början av 40-talet växte jag upp på en lantgård i utkanten av norrländsk småstad.
I granngårdarna bodde farföräldrar, fastrar och farbröder. Lantbruk, skogsbruk, jakt och fiske var angelägenheter som släkten, jakt och fiskelaget hjälptes åt med. De vuxna var fysiskt närvarande men ständigt sysselsatta med arbete. Den fysiska arbetsförmågan och fliten belönades. Vi barn hade stora ytor och en levande miljö med djur, maskiner, uthus, vindar att undersöka och vistas i. Det fanns många vuxna att söka sig till, då det alltid fanns någon hemma på dagarna. Som barn upplevde jag en stor frihet med få förbud.
Något uttalat barnperspektiv fanns inte. Vi barn fick anpassa oss till det traditionella sättet att leva och försörja sig på.
Mina två söners småbarnsår på 60/70 –talet tillbringades i ett radhusområde i södra Stockholm. Ett trettiotal hus placerade runt en stor öppen gräsmatta med en ekdunge i ena ändan. Detta planerade barnvänliga område med en stor skyddad innergård blev det som avgjorde husvalet. Ett annat plus var de många småbarnsfamiljerna med jämnåriga barn. Som färsk socionom ville jag gärna arbeta. Med tanke på barnens bästa valde jag ett deltidsjobb med uppehållstjänst – lediga lov. Daghem fanns ännu inte. En av områdets många hemmamammor tog på sig uppgiften som dagmamma. Bra för barnen att vara kvar i sin miljö. Det viktiga med placeringen var att de skulle få gott praktiskt omhändertagande som mat och passning. Inga krav fanns på främjande av deras personliga utveckling. Tanken på barnens bästa (barnperspektivet) var ändå ledande både vad gällde bostadsmiljö och arbetsvalet (mer föräldratid).
De senaste tio åren har jag hämtat fem barnbarn på olika daghem. De har vistats där från 1,5 till 6 års ålder dagligen, då föräldrarna var heltidsarbetande. När jag otaliga gånger öppnat och stängt olika dagisgrindar – en del lås mycket svåra att få upp har ett begrepp kommit för mig nämligen ”Den instängda barndomen”.
Den fysiska miljön är klart avgränsad av staket, ”barnsäkra” grindar. Barn kan inte ta sig ut. Utemiljön begränsad med oftast traditionella lekredskap. En fysisk miljö som begränsar nyfikenhet, risktagande, upptäckarlust. Personalen står, går och håller koll på barnen under utevistelsen. Dagen är indelad i fasta rutiner, med tydliga regler och ritualer.
Barnen tränas socialt – hitta en plats i gruppen, relatera till olika barn och vuxna. De tränas att dela intimitet som blöjbyte, toalettbesök, sova tillsammans. De får vänja sig vid förändringar/ separationer – barn och personal slutar och nya börjar. De blir också sedda av och lyssnade på av flera professionella vuxna som kan underlätta för de utsatta barnen och föra barnens talan vid missförhållanden, Verksamhetens fokus är att främja barns sociala och psykologiska utveckling med barnkonventionen och barnperspektivet som rättesnören. Fadern till tre av barnbarnen kommenterade krönikan med reflektionen – ”vi föräldrar har i vår tid ett mycket stort engagemang för våra barn men träffar dem för lite”.
Barnperspektivet? Tål att diskuteras!
Socionom, leg psykoterapeut Margit Tengblad,
tidigare BUP Skärholmen
Krönika 2009-10-13
|
