|
De livgivande barnbarnen
Tänk att jag blev både mormor och farmor.
Jag som nyss bara var en orolig flickunge som inte visst hur jag skulle klara mig i livet.
Som mormor och farmor tänker jag ibland på min egen mormor och farmor.
Det blir svårt att jämföra.
Min mormor och farmor fanns ganska långt ifrån mig.
Jag kände dom inte så bra. Men de var ändå viktiga.
De var mina föräldrars mammor och de har nog påverkat mig mer än vad jag förstod som liten. Jag minns mammas upprörda röst när hon skrek till pappa.
"Jag tänker aldrig bli som tant Maria", pappas duktiga mamma.
Mamma hade inte heller en så djup relation till sin egen mamma.
Jag tror hon hela sitt liv sörjde det. Hon sa det aldrig men på sin dödsbädd 94 år gammal viskade hon till mig. "Jag fick aldrig sitta i min mammas knä".
Mormor hade varit död i 50 år då. Min pappas släkt blev viktigare för mig och mina syskon än mammas.
Nu är jag både mormor och farmor. Vad ska mina barnbarn tänka om mig när de blir vuxna? Har jag varit dem tillräckligt nära? Har jag varit rättvis? Har jag bemödat mig med att lära känna min dotter och min sons barn lika bra?
Det känns naturligare att vara hos min dotter. Jag känner ju henne mycket bättre än jag känner min svärdotter. Samtidigt har min dotter och jag en känsligare relation än den jag har till min svärdotter.
Det pratas mycket om barnbarn i dag.
Böcker skrivs och många vittnar om att barnbarn är livets efterrätt.
Mina barnbarn är mycket viktiga för mig men jag vill inte säga att de är livets efterrätt.
De är mycket viktigare än jordgubbar med mjölk. Hur gott det än är en varm sommardag.
Det känns mycket allvarligare än så.
För mig är mina barnbarn nyckeln till att jag vill fortsätta reflektera över vem jag är.
Jag förstår lite mer av mig själv tack vare dom.
Jag förstår mer av både mina styrkor och mina svagheter.
Jag ser vad jag gjorde mot mina barn när jag ser hur de är mot sina.
De vill både ge dom sådant de inte fick och kanske bevara sådant de tyckte om.
Precis som jag gjorde.
Att få barnbarn är en träning i ödmjukhet.
När jag tänker på min egen mormor och farmor blir det lättare för mig att förstå mina föräldrar. Jag känner mig mer försonad med dem. Det läker.
Blir det likadant för mina barn när de blir mor- och farföräldrar att de kan se mer försonande på mig som förälder med mina förtjänster och brister?
I så fall är ju barnbarn livsviktiga för att vi ska fortsätta utvecklas och känna meningsfullhet när vi blir äldre. Mycket viktigare än att vara livets efterrätt.
Och finns det inga barnbarn finns det kanske syskonbarn eller någon kär väns barn och barnbarn vi kan följa och som kan hjälpa oss att utvecklas när vi blir äldre.
Leg psykolog Annmari Orrenius, tidigare Nacka PBU
Krönika 2009-08-17
|
